Kokoskatten

Allt har gått bra. Jag kom in till dagvården vid 07 i morse. Jag fick ett litet armband och ett fint vitt nattlinne med tillhörande vita strumpor att ha på mig. Sedan fick jag lägga mig i en säng och vänta på att få en nål i armen och sedan vänta på doktorn. Det gick bra att sätta nålen, killen som gjorde det hade nog gjort det ett antal tusen gånger för det kändes knappt. Vid nio kom de in och hämtade mig, jag skulle få vara först in på oerationsbordet. Jag låg i en sal med fyra andra tjejer som också skulle operereras. När jag kom in i operationsrummet fick jag lägga mig i en specialanpassad gynstol där de spände fast mina ben. De spände även fast min högra arm. Sedan fick jag andas in syrgas genom en mask. Narkosköterskan tog fram en stor spruta med vätska i och sa att det var dags och att jag nog skulle känna mig lite snurrig. Det enda jag hann registrera var att jag inte längre kunde fokusera blicken och sedan blev det svart.


Min nål.

Jag har inga begrepp om hur lång tid det tog, men ingreppet brukar ta ungefär en kvart. Jag vaknade av sköterskan ruskade i mig och sa att det var dags att vakna. Det tog några sekunder innan jag registrerade den ohyggliga smärta jag hade i nedre delen av magen. Det kändes som mitt livs värsta mensvärk gånger tio. Jag började jämra mig och vrida mig av smärta. Sköterskan förklarade att jag hade blödit en del och att de fått spruta in något blodstillande medel för att stoppa upp lite. Detta medel gjorde tydligen så att det blev kramp i livmodern. Det var det som gjorde ont. Jag fick en voltaren till att börja med och sedan kom de med två alvedon. Vid det här laget var klockan strax efter tio och M hade kommit. Han fick sätta sig och klia på mina ben (eftersom beröring kan verka smärtstillande). Sköterskan kom och frågade om jag ville ha fika, men jag hade fortfarande för ont så jag tackade nej de tre första gångerna hon frågade. Jag var dessutom ganska groggy och inte alls sugen på fika.

Till slut började krampen att släppa och jag började må lite bättre. Jag hade ju dessutom tackat nej till att få opiater och det kanske också är en orsak till varför jag hade så ont. Jag fikade till slut lite, sedan kom sköterskan in och tog bort nålen och jag fick klä på mig. Doktorn kom också och berättade att jag hade haft ganska utbredda cellförändringar, men att operationen gått bra och att de fått bort allt. Jag fick förhållningsregler för de kommande fyra veckorna; inga tamponger, inget sex, inte stoppa upp något annat.

En vän hämtade och körde hem oss. Jag gick och la mig direkt och somnade och sov fram till 16, det var jätteskönt. Nu har jag inte alls ont och blöder knappt. Det känns skönt att ha det här avklarat nu.

Nu har jag äntligen fått datum för min operation. Den 23/8 är det dags. Det känns osm ett bra datum för då är nog det värsta över till skolstarten den 29. Kanske kan jag till och med åka ner till småland en sväng innan. Det beror ju på hur mycket jag blöder och så. Det jobbiga är att jag inte får använda tampong ALLS och jag avskyr att ha bindor, det känns så äckligt. Men jag antar att det är för infektionsrisken och för att man inte ska råka riva upp såret man har på livmoderhalsen av misstag. Det kommer nog bli bra i alla fall.

Jag har förresten en ny sponsor nu och ska börja jobba i tionde steget. Det känns rikigt bra, lite som en nystart. Inte för att min gamla sponsor på något sätt är dåligt, för det är det sista hon är. Hon har funnits där för mig i tre år och hjälpt mig och stöttat mig. Men hon ska flytta utomlands och jag känner att jag behöver ha min sponsor närmare och att jag kan ringa till min sponsor utan att bli ruinerad på kuppen.

Annars flyter livet på. Jag har semester nu och ptja, känner mig rastlös. Det är ganska typiskt mig tror jag. När jag jobbar så vill jag bara vara ledig och när jag är ledig så blir jag rastlös och vet inte riktigt vad jag ska göra. Men jag vet så mycket som att jag ska ta upp min träning nu igen. Den har ju legat på is under halva juni och hela juli. Jag har helt enkelt inte orkat. Men det är okej, jag känner mig inte dålig för det. Snarare är det tvärtom, jag känner mig stolt över mig själv som lyssnar på min kropp och inte pressar den till att göra saker som inte funkar. Att träna 3-4 gånger i veckan på det sätt jag gjorde under pluggtiden funkar helt enkelt inte när jag jobbar natt. Då är det mer vardagsmotion som är bra.

Okej. I och med mina cellförändringar så har jag läst på om hela grejen med cellförändringar, konisering, biverkningar och hela konkarongen. Detta innebär att jag har snubblat över en hel del bloggar där kvinnor skriver om det som vi har gemensamt, cellförändringar. Jag läser om oro, rädsla och cancer. Jag läser om kvinnor som målar upp bilder av cancer, barnlöshet, elände och att livet på något sätt skulle vara slut. Det är skrämmande grejer, självklart. Men var hamnar jag i allt det här? Jag grät en skvätt när gynekologen gav mig beskedet, men sedan var det liksom okej. Så jag undrar om jag inte tar det här på allvar. Om jag helt enkelt är så duktig på att förneka, förtränga och springa från mina känslor att jag helt enkelt bara kopplat bort hela grejen? Men jag har ju pratat om det och jag har tänkt mycket på det, men det är okej. Jag ska opereras någon gång i höst, men det är då. Jag försöker vara så mycket här och nu som möjligt och då får jag helt enkelt lägga operationen på den känslomässiga hatthyllan och ta tag i det när det är dags. Vi har alla olika sätt att hanskas med svårigheter och detta är väl mitt sätt antar jag. Jag påstår inte att det är bättre eller sämre än någon annans, bara att det funkar för mig.

Jag tänker njuta av min sommar, av min ledighet i augusti och jag gör vad jag kan för min hälsa. Jag tar en dag i taget, som alltid och det går bra. Det stora störningsmomentet är blödningarna som bara blir värre och värre. Men shit happens och när koniseringen är avklarad och konvalescensen förbi så kommer jag slippa både blödningarna och förhoppningsvis fler cellförändringar.

Cellförändringar är ingen dödsdom även om det kan kännas obehagligt att de finns där.

Så, jag var då alltså på kolposkopi igår. Jag gjorde även en biopsi på min livmoderhals. Jag kan ju säga att det inte var det mest behagliga jag varit med om, men långt ifrån det värsta. Gastroskopi utan lugnande medel ligger på topp fortfarande. Jag blödde en hel del och jag fick rådet att stanna hemma från jobbet för att blödningen skulle få stilla sig och så blev det. Jag tog till och med en taxi hem för jag kände mig så öm och klen efter undersökningen. Eftersom jag går hos gynekologen i Högdalen så är det ju lite omständigt att resa nu. Särsklilt som att Hagsätralinjen är under reparation och ersatt med busstrafik.

Idag är det däremot helt okej. Har en liten pytteblödning, men inte värre än att jag klarar mig med ett tunt trosskydd. Det här kommer gå bra.

Återigen vill jag uppmana alla kvinnor att verkligen gå på cellprovtagningen när ni blir kallade. Det tar bara tio minuter inne hos barnmorskan/gynekologen och det gör inte särskilt ont. Det känns ungefär som mensvärk medan de tar provet. Ibland kan man blöda lite efteråt. Men det räddar liv och hittar man cellförändringarna tidigt, som med mig, så kan man undvika mycket elände. Do it!

Hej söta rara läsare. Hur många är ni? Tre kanske? Hur som helst så har jag skaffat en ny blogg nu. Jag kommer inte att avveckla kokoskatten. Men jag har insett att det ytliga som jag börjat skriva om på sistone förtjänar en egen plats på internet. Jag vill helt enkelt kunna visa mitt ansikte. Jag vill kunna lägga upp semesterbilder där jag är med istället för bilder på djur och natur. Jag vill kunna lägga upp fina bilder på mitt torp där jag finns med. Så därför skapar jag en ny blogg. Ett nytt forum där jag kan visa mitt ansikte. Anonymiteten har aldrig handlat om att jag skäms för att vara missbrukare. Jag står för den jag är och för att jag levt ett liv som ser mycket annorlunda ut mot det jag lever idag.

Valet att skriva anonymt har varit för att skydda mig själv. I dagens läge då vem som helst kan googla upp en och kolla vem man är på till exempel Facebook är man utsatt. Att driva en blogg som går så mycket ner på djupet av mig som denna har gjort kan vara skadligt. Särskilt då vissa människor inte har förmågan att göra skillnad på nutid och dåtid.

Om ni är intresserade att läsa min nya blogg så får ni kommentera det här inlägget, glöm inte att ange er mailadress så ska jag ge en länk. För min skull ber jag er då att inte koppla ihop denna blogg med min nya.

Jag fyndade billiga nagellack på rea när jag var nere i Småland. Det längst till höger fick jag dock som plåster på såren eftersom jag köpt strumpbyxor på Lindex som expediten glömde larma av så jag fick fara och flänga för att fixa det. Det ska bli spännande och se hur de blir på. Det är ju ganska höstiga färger.

Jag gillar att använda ansiktsvatten efter att jag tvättat ansiktet för det ger en fräsch känsla och huden känns på något sätt "renare". Jag har ju även en del akne och blandhy och jag upplever att hyn blir finare och plitorna blir färre när jag använder ansiktsvatten. Så när mitt gamla ansiktsvatten från Aco tog slut så testade jag ett nytt. Jag brukar föredra att köpa produkter som dessa på apoteket.

Det här använde jag innan:

Ett bra och ganska kliniskt ansiktsvatten som är oparfymerat men luktar ganska mycket alkohol. Det lämnar en ren och fräsch känsla på huden. Flaskan är inte så jätteinbjudande, ganska typisk apoteksprodukt, men innehållet är desto bättre. 4/5

Detta testar jag nu:

Jag gillar det faktum att det är ekologiskt och luktar ljuvligt. Flaskan är jättefin och jag har den gärna synlig på badrumshyllan. Men där slutar de flesta fördelarna. Tyvärr lämnar produkten en klibbig känsla på huden och det känns inte alls fräscht. Huden ser blank och flottig ut ganska snabbt och det gillar jag verkligen inte. Detta är inte en produkt jag kommer att lägga pengar på igen. Däremot så är jag intresserad av att testa de andra produkterna i samma sortiment och jag dömer inte ut ett helt sortiment för att en produkt är mindre bra. 2/5

Jag skrev ju för några inlägg sedan att jag varit hos BM och tagit prover. Tyvärr visade det sig att jag har cellförändringar av måttlig grad som behöver åtgärdas med operation. Det är inte cancer, men låter man det vara obehandlat så kommer jag troligtvis att få cancer i livmoderhalsen förr eller senare. Det känns ju inte så jättekul, men jag är inte chockad. Jag har ju känt att något inte stått rätt till ett tag nu. Skönt att få veta vad som är fel och att det går att åtgärda. Jag är tacksam för att jag lyssnade på min kropp och tog kontakt med vården så att det inte behövde utveckla sig till något värre än måttliga förändringar. Nästa vecka ska jag göra en biopsi på livmodertappen och någon gång i augusti blir det operation om jag förstod gynekologen rätt. Hoppas att de inte lägger den före Kroatienresan, för då måste jag försöka boka om tiden. Man blöder ju en hel del efter operationen och får inte använda tampong eller ha sex förrän blödningarna har slutat.

Jag är inte särskilt orolig eller rädd. Det är klart att det känns obehagligt att något sånt här händer i min kropp. Men det kommer bli bra.

Åh, jag har kommit hem från min lilla resa. Den började igår morse vid 05:22 då jag tog tunnelbanan till t-centralen för att åka med tåget till Alvesta som gick 06:06. Väl där så hämtade två vänner från gemenskapen upp mig med bil och vi fortsatte till Halmstad. Konventet var superhärligt, som det alltid är. Massa underbara människor och en hel del tårar och skratt. Jag träffade på många från mitt gamla behandlingshem och halva min hemmagrupp var där. vi hade jättetur med vädret också, soligt och varmt hela dagen. Konventet började ju redan i fredags förmiddag, men eftersom jag hade min examination på eftermiddagen så kunde jag inte åka ner på fredagen, då det fick bli en dag istället. Vi åkte tillbaka till Kalmar på kvällen eftersom chauffören har hund. Så jag sov i Kalmar och tog bussen till Stockholm vid 13:30 idag.

Det har varit en superhelg, men nu är jag jättetrött. Jag vill bara passa på att hissa en duschtvål från Palmolive som doftar helt underbart fräscht och somrigt. Det är en limited edition, men jag har lyckats springa på den lite här och där. Senast på In och Finn på Kungsholmen. Blev jätteglad när jag fick tag på den igen =)


Flaskan är ju grymt snygg också. 5/5 i betyg.

...eller nä. det var länge sedan, redan 2003, som jag lyckades med denna bedrift. Här är mina betyg:
IG: Idrott och hälsa A, omvårdnad, samhällskunskap A och projektarbete. (Läste upp samhällskunskapen och omvårdnad på komvux, fick VG repektive G)
G: Datorkunskap, estetisk verksamhet, psykosocialt arbete, matematik A (dock på håret och med hjälplärare), alternativ medicin, handledning, vård- och omsorgsarbete, religionskunskap, etik- och livsfrågor, social omsorg, socialt behandlingsarbete, livskunskap (skitflummigt ämne), svenska B.
VG: Arbetsmiljö och säkerhet, organisation och ledarskap, silversmide, naturkunskap A, medicinsk grundkurs, psykologi A, rättskunskap, trafikantkunskap, människan socialt och kulturellt, socialpsykiatri, svenska A.
MVG: Engelska A.

Inte så kassa betyg ändå, med tanke på att jag under gymnasietiden genomled ett tungt missbruk, psykiska problem och ren skoltrötthet. Jag satt mest och sov på lektionerna.

Men NU, nu har jag nästan gjort hela mitt första år på socionomutbildningen. Vi hade examinationsseminarium idag. Vår uppsats blev godkänt och vi får vänta ett par veckor på besked om vi till och med fått VG på den. Jag har dock en rest som jag ska göra. Jag ska komplettera en individuell inlämninguppgift som jag inte var helt engagerad när jag skrev. Men det kommer gå snabbt att klara av den. Jag behöver ju inte göra om, utan bara skriva lite mer.

Imorgon bär det av till Halmstad för konvent och på kvällen vidare till Kalmar för att sova hos en kompis och sedan ta bussen hem på söndag.

Igår hade jag skrivit att jag hade sju månaders drogfrihet detta är ju såklart HELT tokigt. Jag firade 4 år i tisdags och inget annat, detta är rättat nu, men jag skriver det här för er som reagerade. Jag är lite stressad och virrig just nu så jag vet faktiskt inte varför jag skrev sju månader. Men all drogfrihet är bra drogfrihet och idag ska jag till min hemmagrupp och ta min fyraårsmedalj!

Jag var hos barnmorkan idag för att få nya plåster (Evra). Jag berättade att jag haft problem med blödningar när jag inte ska ha det så det blev till att ta cellprov. Jag började blöda som fan så fort hon fått in spekulum och ännu mer när hon skulle ta cellprovet. Hon sa att det inte är riktigt normalt att blöda så lätt och vi bokade in en tid hos en gynekolog. Jag blöder fortfarande och har ont efter undersökningen. Nu tänker ni kanske "ueeewh, varför skriver hon sånt". Men jag känner mig orolig. Orolig för att det ska finnas cellförändringar. Orolig för att de ska ringa om två veckor och säga att de behöver mer prover, att de hittat något som inte ska vara där. Jag försöker tänka positivt och intalar mig själv att det är stress som orsakat min onormala blödningsmönster. Jobbigt värre =(

Nu till något lite roligare. Jag hade ju fyra års drogfrihet i tisdags =D Hurra för mig och i helgen blir det konvent i Halmstad =D

Då så, nu kommer jag att beautyblogga som fan här :)

Jag börjar med sminket jag haft på mig idag. Det blev lila/rosa med en hint av orange i globlinjen



Sedan måste jag berätta om ett nagellack som jag köpte idag. Max Factors "max effects mini nail polish" i nyansen sunny pink. Lacket är inte så rosa som det ser ut, utan väldigt skirt, nästan genomskinligt med gultonat pärlemorskimmer. Det torkar supersnabbt och det är bra eftersom det behövs minst tre lager för att det ska synas. Det ser väldigt somrigt och fint ut på naglarna och får betyget 3,5 av 5. Jag hittade det på Kicks och det kostade cirka 60 kronor.

Så, inga kommentarer på inlägget från igår. Nog för att jag har dåligt med läsare, men jag tror att ni få som faktiskt läser är trogna. Jag börjar med att berätta lite om ett schampo och balsam som jag köpte för lite sedan. Jag gillar att byta lite då och då. Jag vet att det inte är bra för håret, men jag kan inte låta bli! Så jag köpte Naturelle Pink Flowers. Jag föll för att flaskan såg så fräsch ut, schampot doftade dessutom mycket gott på ett diskret sätt. Men när jag skulle använda produkterna blev jag grymt besviken. Håret blev frissigt och strävt av produkterna och jag fick använda jättemycket balsam för att ens kunna kamma håret efteråt. Mitt hår är väldigt tunt och fint i vanliga fall och allt annat än strävt när det är helt nytvättat. Men efter att ha tvättat med de här produkterna så kände jag inte igen mitt eget hår =( Inget vidare med andra ord. Jag har inte testat andra schampon och balsam ur Naturelles sortiment så det kan ju helt enkelt vara så att just denna produkt inte passar mig.


Men ni måste hålla med om att flaskan är vacker att titta på? Men vad hjälper det?

På en 5-gradig skala där 1 är sämst och 5 är bäst får detta schampo med tillhörande balsam en svag 2.

Jag är en hängiven läsare av sminkbloggar och jag älskar att läsa om olika produkter vare sig det handlar om smink, hudcreme eller schampo. Men problemet för min del är att jag absolut inte har råd att köpa de produkter som storbloggarna skriver om. Jag har inte råd att lägga 250 kronor på EN ögonskugga, hur fin den än är. Således så använder jag mycket budgetalternativ och jag gillar det. Jag har lyckats hitta skuggpaletter för 15 kronor och då är de ändå bra pigmenterade och jättefina. Så nu till det jag funderar över, skulle ni få människor som läser den här bloggen vara intresserade av att bloggen tar upp smink och skönhetsprodukter i mer utsträckning än innan?

Självklart skriver jag ju för min egen skull här och jag skriver mycket om tankar och känslor, inget fel med det. Men ibland så känner jag att det kan bli lite tråkigt och tjatigt och att ytlighet faktiskt inte är något fel i sig. Jag tycker att det är kul att sminka mig och pyssla med mitt utseende och jag skulle gärna vilja visa det jag gör även om jag är långt från så professionell som till exempel Purity som är min favorit eller lipglossbitch. Jag förstår att jag genom att ta bilder på mitt smink, även om det bara är på ett öga eller läpparna äventyrar min anonymitet, men det får nog vara värt det? Eller? Please help me?